Hiram Hank Williams föddes 17 sept 1923. När han var 14 bytte han tilltalsnamn från Hiram till Hank för att få ett bättre artistnamn för han hade bestämt sig för att bli en countryartist. Under de kommande åren skrev han låtar som «Lovesick Blues», «Jambalaya», «Cold, Cold Heart», «Your Cheatin’ Heart» och «Take These Chains from My Heart» (de två senare gavs ut postumt under 1953). Han fick 11 st #1 placeringar (varav tre postumt).
Hank Williams hade under hela sitt liv druckit för mycket alkohol och när han 1944 träffade sin idol Roy Acuff för första gången så varnade Roy honom för spriten och sa «You’ve got a million-dollar talent, son, but a ten-cent brain.» Skilsmässan från Audrey Shepard – Randall Hank Willams Jr mamma – gjorde att alkoholmissbruket ökade. När Williams 1951 var ute och jagade, ramlade han och förvärrade de ryggproblem han hade vilket betydde att han även började ta smärtstillande och morfin. Tyvärr träffade han en kvacksalvare Horace Raphol «Toby» Marshall (nyss utkommen från fängelset och med falska doktorshandlingar). Toby skrev ut fel mediciner och fel kombinationer av mediciner, vilket ledde till att Williams tillstånd förvärrades.
Then Came That Fateful Day
Den 31 december 1952 skulle Hank uppträda i Charleston WV men på grund av snö, kyla och hårda vindar var Hank tvungen att ställa in den konserten. Den 1 januari 1953 skulle Hank Williams spela i Canton, Ohio. I stället bestämde sig Hank för att åka bil och hade hyrt en chaufför, collegestudenten Charles Carr. De stannade först vid The Old Andrew Johnsons Hotel i Knoxville Tennessee där Carr fick söka läkare åt Hank då denne inte kände sig bra. Läkaren gav honom en spruta bestående av en blandning av B12-vitamin och lite morfin. När Carr och Williams lämnade hotellet var Williams tvungen att ha hjälp av Carr och portieren för att komma ut till bilen. Han hade svår hosta kombinerat med hicka. Under bilfärden fanns ingen sprit med i bilen (ingen whiskey alltså vilket påstås i legenden), däremot hittade man 5 öl på golvet tillsammans med utkastet till en icke publicerad sång «Then Came That Fateful Day». Strax efter midnatt, den 1:a January 1953 passerade de gränsen mellan Tennessee och Virginia och Carr som var hungrig stannade vid en nattöppen restaurang i Bristol för att äta. Han frågade Williams om han skulle äta något. Williams tackade nej vilket var det sista orden han sa. I Oak Hill, West Virginia stannade chauffören Charles Carr bilen vid en nattöppen bensinstation. Till sin stora förskräckelse upptäckte han att Hank Williams inte svarade på tilltal och var stel. Polis och rättsläkare kunde konstatera att han var död.
När man på konserten annonserade att den var inställd eftersom Hank Williams avlidit, började publiken att skratta – de trodde att det var ännu en bortförklaring. Men efter att samtliga i förbanden, inklusive Hawkshaw Hawkins började sjunga «I Saw the Light» för att hylla Williams, insåg publiken att det var sant och sjöng med.
I’ll Never Get Out of This World Alive
Under december 1952 släppte Hank Williams sin sista singel «I’ll Never Get Out of This World Alive» – den blev #1 tre veckor efter hans död. Låten skrevs av Williams och Fred Rose och den skulle vara en humoristisk sång därav titel och körsång. Fred Rose dog 56 år gammal inom ett år efter Hanks bortgång.
Trots ett självförbrännande liv och trots att han inte blev mer än 29 år, så var hans liv allt annat än bortkastat. Få kan skryta om att uppnå ens en bråkdel av vad Hank Williams hann med under sin korta livstid. Arvet efter Hank Williams är tungt, han formade själv helt och hållet den moderna countryn och spred denna både till befolkningsgrupper som inte normalt sett lyssnade på country och grupper som inte lyssnade på så mycket mer. Allt detta gjordes utan att kompromissa bort låtarnas kvalité, tvärtom så har de så hög svansföring att de än i denna dag håller mer än måttet.
/källor: då jag bara var 3 månader vid Hanks bortgång har jag tagit hjälp av flera källor som Wikipedia och Blaskan #8 från 2007. Tack / T. Kila